business art technology
inspiring contents reflecting electronic media

[home] [conference documentation] [about_bat] [our_friends]


Mannens bäste vän är bilen

Krönikan/Påskafton
Publicerad i Dagens Nyheter lördagen den 6 april 1996
återgiven här med tillstånd av upphovsmannen

Ludvig Rasmusson, journalist

På lördagarna står männen utanför radhuslängorna och putsar sina bilar med sämskskinn. De smeker dem kärleksfullt och försiktigt, med en ömhet som deras fruar inte fått uppleva på flera år. Bilen är snäll och trogen som en hund. Ja, ibland trilskas den, men då tar man den till experten. Att hitta en pålitlig sådan är värt mycket. Män och män emellan tipsas det i Sverige om goda bilverksäder, liksom man i Frankrike tipsar varann om goda restauranger.

Åldras bilen skaffar man en ny. En sorglig dag kör man den till skroten och köper en ny som snart är sammma trogna kamrat som den gamla. Det är som med hundar. Man hinner med rätt många hundar under ett människoliv, och ännu fler bilar. De flesta män minns hundarna och bilarna mycket väl. En del har foton på dem. De håller sig i allmänhet till samma ras.

Mannen har numera också fjärrkontroll till sin bil. När han riktar den mot bilen och trycker till öppnar den sig för honom, och han tar den i be-sittning, vrider om startnyckeln och riden den vart han vill i världen. Det är knepigare med kvinnor, det finns inga fjärrkontroller att öppna dem med. Det är inte bara att trycka på knappar det krävs psykologi också, så här års även gärna tulpaner.

Det är inte heller lika lätt att köpa en ny kvinna när hon blir gammal. Få män hinner med lika många fruar under ett liv som hundar eller bilar, även om många säker drömt om det.

Inuti bilen har mannen all tänkbar komfort - stereo med en ljudkvalitet som är högre än hemma, fönster hiss och mobiltelefon. Ingen människa jag känner har elektrisk fönsterhiss hemma.

På kvällarna ser men ensamma män sitt still och tysta i sina bilar vid trottoarkanderna.

Denna manliga kärlek till bilen är ett svenskt fenomen, utan exakta motsvarigheter på andra håll i världen. I andra länder kan bilen vara en statussymbol, men bara i Sverige är det en kvinna, ett vackert någonting att köpa och betvinga, och samtidigt - vilket egentligen borde vara omöjligt, för det ger ju bilen ett drag av transvestism - en förlängning av mannens manlighet. Men ingenting är omöljligt i Bil-Sverige.

Det är fullständigt meningslöst att ironisera eller bli arg över detta. Det är som det är. Bilen har denna dubbla roll i Sverige. För många svenska män är bilen samma viktiga del av deras manlighet som revolvrar, älskarinnor och pengar är i andra länder. Det är ofta slående hur omanliga de flesta manliga hängivna bilister ser ut vid första anblicken. Man tycker att de ser lite degigt beskedliga ut. Men då glömmer man bilen. Mannen blir ju komplett först ihop med sin bil. Han är på så vis en sorts kentaur - en autoaur - med underkropp av hjul och motor, sitter som gjuten i bilsadeln.

Unga svenska män av idag är sällan autoaurer, vilket är naturligt, eftersom autoauerna är ett utdöende släkte, utslaget av den nya smidiga informtionstekniken och nya mansroller. De unga männen har sällan bil själva, men desto oftare mobiltelefon, som när de har dem i handen på avstånd kan se ut som fjärrkontroller. Den stora skillnaden är förstås att man måste prata i telefonen, det räcker inte att trycka. Och när man pratar måste man lyssna, inte bara till olika motorljud och bilradion utan också en annan männikas röst.

Om man inte förstår de äldre svenska männens fixering vid bilen kan man aldrig förstå de irrationella satsningarna på Dennispaketet och Öresundsbron, ekonomiska vanvett, absurda ur de flesta synvinklar utom den passionerade bilistens. Man måste också förstå de unga männens andra värderingar för att se den nya världen som växer fram där information och känslor betyder mer än dessa betongkolosser som gubbarna presser fram som en sista desperat akt för att få evigt liv. Liksom Mitterand tvingade fram sina väldiga gråa monument i ett i övrig modernt och levande Paris.


Written by Ludvig Rasmusson, journalist
Posted here by Richard Gatarski, 1996-04-09